Vill stanna tiden!

Även fast det är jobbigt, även om jag oftast är trött, hinner inte duscha eller ta hand om mig. Även om pengar fattas, saker behöver handlas, huset inte hinns med, tvätt som lagras och dammråttorna härjar. Även fast vikten står fast på 13 kgs övervikt, mathållningen är värre än nånsin, godis och chips slukas, sömnbrist, rödsprängda ögon, trassligt hår, dålig andedräkt, dåligt humör, orkeslös, pyjamasklädsel och brist på energi. Trots allt detta så önskar jag just i denna sekund, just nu när jag ligger sömnlös i vår soffa, hungrig och kissnödig, så önskar jag att jag kunde stanna tiden.

Lukas och Simon är idag fem månader och 20 dgr redan, mina bebisar växer för snabbt! Slutade amma igår och har nu inte haft dem till bröstet på 31 h, för första gången sen de såg dagens ljus, har de inte ammats. Gråten är nära, en känsla av att något är till ända sprider sig. Jag kan se dem framför mig, alla otaliga amningstillfälllen, höra deras små nöjda suckar, surplandet, sväljandet, sovandet och belåtenheten. Jag ser deras leende bebisansikten för mig och tårarna börjar rinna. Mina fantastiska små underverk! Hur lyckades vi skapa något så perfekt som er två? Har aldrig älskat som jag älskar er. Trodde aldrig att det fanns fler sidor av mig, men ni har plockat fram ytterligare en. Trodde jag inte var en "typisk" mamma, nu vet jag att jag är er mamma och att jag vill vara den "typiska" mamman. Ni har gjort att jag är äntligen är hel, mina sista pusselbitar. Till världens ände för er, genom vilka smärtor som helst, med all kärlek jag kan uppbringa. Lukas och Simon, mamma älskar er!