Jadå, det är precis så som det låter. Det är små monster som äger våra hjärtan, de små monstrena låter som monster, äter som monster, sover som monster och är lika fantastiska, underbara som bara små bebismonster kan vara!
På måndag blir de hela 9 månader gamla (korr 8 månader den 5/4) och jag har aldrig varit med om något liknande förut. Den här ovillkorslösa kärleken som flödar, som bara fortsätter komma, som aldrig sinar och som bara fylls på från intet.
All trötthet är som bortblåst när jag ser dem, jag minns inte ens de första jobbiga månaderna. Jag lever bara i nuet och det vi skapar varje dag. Jag och mina barn.
Våra frukostar, våra luncher, våra promenader, våra bus, våra skratt och allt som ingår i en vardag som för det mesta sker inom husets fyra väggar.
Vi tar oss ut ibland till Familjecentralen, till vänner, till affären, på promenader och grabbarna älskar det. De är som uppslukade av andra människor, älskar andra bebisar och de älskar varann. Det märks.
De klappar på varann, kryper och väntar in den andre, kramar varann, leker med varann, söker efter varann i sömnen, de busar med varann och får varann att skratta.
Lukas kröp den 22/3, den 27/3 kom Simon på hur han skulle göra eftersom Lukas hela tiden var fram till honom och liksom visade "så här ska du göra brorsan". Den 4/4 ställde sig Lukas upp och ingen är stoltare än mamman som för tillfället springer över hela huset för att stoppa dem från allt möjligt upptåg.
De har ett himla humör, attans om de inte får som de vill. Då ser de till att mamman vet om det, det skriks, viftas, gnälls och så vidare, inget lugnar, inte förrän de är trygga upp i mammans famn. Då börjar de skratta och ser mycket nöjda ut.
De sover i sina sängar, men vaknar gärna fortfarande för att bli lyfta över till vår säng. De sover tätt intill våra kroppar, kryper in i våra armhålor, Simon sover med hela nacken bakåt så han kan kila in pannan i våra kuddar eller i våra armar.
De pussas och kommer krypandes när jag leker med förlovningsringen på golvet.
Det här med att vara förälder är fantastiskt, faktiskt, inget slår det. Att få vara tvillingmamma tar det mesta, jag kan inte förstå att jag är så lyckligt lottad. När nånsin i mitt liv har jag känt mig så komplett?
Hela mitt liv är en enda stor kärleksförklaring till mina barn och till den man som gjort detta möjligt för mig :)
Fredrik - jag älskar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar