Inget går min väg, jag försöker tänka positivt, men livet väljer att ge mig käftsmäll efter käftsmäll och jag undrar när det är nog? När ska jag få njuta av mitt liv och inte bara kämpa hela tiden? Jag har tagit så många steg tillbaka och jag vill bara gråta. Snart 32 år gammal och jag är ingenting, är ingenting. Jag känner mig vilsen och som om inget spelar någon roll. Det här skulle vara min sommar som mammaledig, nu är det bara en sommar full av vånda och skräck och ett självhat. Jag hatar mig själv för att jag fortfarande väger mer än 70 kg, jag hatar mig själv för att jag inte fixar vissa saker, för att jag inte klarade det, för att det inte gick vägen, för att allt! Jag bara kör på, jobbar, sliter, fixar och donar, men får inget tillbaks just nu. Slits itu, går sönder och den här gången hittar jag inte limmet som ska hålla mig ihop. Just nu fortsätter jag bara att krackelera och det gör ont i mig. Jag vill bara bryta ihop och gråta, men måste vara stark för barnens skull. Att verka stark innebär inte alltid att man är stark, har aldrig känt mig så här svag förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar