Saknad av något jag har

Jag börjar bli ledsen inuti, min första (och enda) graviditet är över, mitt första år som mamma är över och om tre veckor är mitt första (och enda) år av mammaledighet över - jag börjar jobba igen.
Mina barn är ett år nu, de kan gå, de kan säga ord, de kan peka, de kan greppa, äta och de är små individer som för varje dag lär sig något nytt. Nya saker i form av bus och nya saker i form av, ja bara nya saker.
Jag insåg precis att skötväskan snart också kommer vara ett minne blott, liggdelarna till vagnen är sålda. De liggdelarna som bar mina barn i hela 8 månader! Babygymet är nerpackat, liksom de små kläderna i stl 44 som de först hade, de som var för stora till och med. Nu har de storlek 86 och jag köper storlek 92.
Det känns ju som igår som vi fick reda på att jag var gravid och nu är jag snart tillbaka på jobbet igen.
Saknaden fyller mitt bröst, mitt hjärta, tårarna tränger på och jag har svårt att andas.
Jag trodde att jag var bättre förberedd, att jag redan talat mig själv tillrätta och att jag skulle kunna hantera detta.
Jag hade nog aldrig trott och jag har nog inte förstått att det aldrig går att vara förberedd på att man älskar så mycket som man gör. Kärleken till sina barn är så stark, så omtumlande och så kraftig, att den ger en en sån otrolig käftsmäll. Mina blåmärken kommer aldrig läka.

Jag saknar något jag har, konstig känsla.

Jag älskar dem så mycket, så otroligt mycket, med varenda fiber av min själ och kropp. Hur mycket mer kan jag älska innan jag går itu? Fantastiska lilla Lukas och Simon.

Jag vill alltid vara där de är...