Demoner

Då jag anser att min blogg bör utelämna sådana saker som privata demoner, så ska jag försöka att fortsätta låta det vara så. Behövde ändå skriva av mig, då demonerna dyker upp ibland. Tyvärr!
För andra stora demoner, för mig vanliga demoner. De där som alltid funnits där, de där som jag själv tror alltid kommer finnas där.
Just ikväll blev jag trött på att försöka värja mig mot dem, trött på att vara stark och självständig.
Det finns dock ingen som plockar upp mig, ingen som finns där när jag behöver, ingen som förstår.
Eller jo, det finns det! Det gör det! Nu är jag orättvis, de finns faktiskt där, det är jag som inte släpper in. Varför ska jag visa dem? Ingen orkar med mina demoner i slutändan. De där som tär, äter, gröper ur en och lämnar en på rygg på golvet tom. De där som tar allt, som tar så mycket att inte ens tårarna finns kvar. Jag är bara tom och likgiltig, känner inte längre samma smärta. De har gjort mig så illa så många gånger, att smärtan är enklare att hantera.
Just idag så orkade jag inte längre helt enkelt, men imorgon är en ny dag och med en ny dag så försvinner även demonerna.
Jag har dessutom två av världens absolut mest underbara barn, de jagar bort de med.

Jag är så trött bara. kan någon ta mina demoner på rastning för ett tag?