Lukas har kommit in i nån fas där han från kl 17 VÄGRAR sova, inget fungerar och vid kl 23 somnar han helt utmattad, men nöjd över att ha hållit sig vaken.
Idag har BÅDA tvillingarna varit vakna sen kl 7 i stort sett, de har skrikit, tuttat, tittat och härjat och till slut brast det för mig kl 13. Jag orkade inte mer!
Ner med dem i vagnen, 30 mins promenad och ett samtal med BVC bara för att få lite stöd.
Mina barn somnar alltid i vagnen och tänkte väl att efter sex timmar bör de vara trötta, men icke!
30 min sov de, så fort jag var tillbaka igen utanför ytterdörren, vaknade båda två och slog upp sina blå. HJÄLP MIG!
Som tur var, var sambon hemma så han och bonussonen tar nu en vända med dem med. Jag har hunnit äta, vila öronen och vara själv. Vad händer då tror ni?
Ja då sitter jag och gråter för att jag får bilder i huvet av mina fantastiska barn när de skrattar och ler mot mig och är helt underbara. Vilket såklart gör att jag blir ledsen för att jag är en sån dålig mamma och är hetsig och frustrerad. :(
Jag är så rädd att bli som min mamma och vara för kall mot dem, för hård. De är faktiskt bara 8 veckor på söndag. Jag är så rädd att bli som min mamma, som visserligen var den bästa mamman ändå för oss, hon älskar ju oss! Men hon var lite för hård. Jag är så rädd!
Jag älskar mina pojkar så otroligt mycket och det gör så ont i mig att jag blir så här :(
De är fantastiska! Jag bara orkade inte mer idag, klarade inte mer skrik och knorr.
Hur gör alla andra?
Idag har BÅDA tvillingarna varit vakna sen kl 7 i stort sett, de har skrikit, tuttat, tittat och härjat och till slut brast det för mig kl 13. Jag orkade inte mer!
Ner med dem i vagnen, 30 mins promenad och ett samtal med BVC bara för att få lite stöd.
Mina barn somnar alltid i vagnen och tänkte väl att efter sex timmar bör de vara trötta, men icke!
30 min sov de, så fort jag var tillbaka igen utanför ytterdörren, vaknade båda två och slog upp sina blå. HJÄLP MIG!
Som tur var, var sambon hemma så han och bonussonen tar nu en vända med dem med. Jag har hunnit äta, vila öronen och vara själv. Vad händer då tror ni?
Ja då sitter jag och gråter för att jag får bilder i huvet av mina fantastiska barn när de skrattar och ler mot mig och är helt underbara. Vilket såklart gör att jag blir ledsen för att jag är en sån dålig mamma och är hetsig och frustrerad. :(
Jag är så rädd att bli som min mamma och vara för kall mot dem, för hård. De är faktiskt bara 8 veckor på söndag. Jag är så rädd att bli som min mamma, som visserligen var den bästa mamman ändå för oss, hon älskar ju oss! Men hon var lite för hård. Jag är så rädd!
Jag älskar mina pojkar så otroligt mycket och det gör så ont i mig att jag blir så här :(
De är fantastiska! Jag bara orkade inte mer idag, klarade inte mer skrik och knorr.
Hur gör alla andra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar