Bloggtorka

Känner att jag borde skriva om något viktigt, något som kanske inspirerar eller ger något. Har sådan bloggtorka dock! Hittar knappt något intressant själv med mitt liv just nu, försöker fortfarande få min vardag att gå ihop. Sambon ska vara hemma två onsdagar till, sen är jag on my own... Vågar fortfarande inte riktigt ta mig ut på stan själv, känner mig ensam om dagarna, men känner mig ändå tryggare hemma än ute. Vill ha kontakt med folk, men tar inte kontakt med folk, är för bekväm och lite rädd. Så, ja jag vet inte. Är väl inte direkt någon rolig människa att läsa om just nu, eller vad jag gör för den delen :)
Hur som, babysim idag och åh så de små älskar det <3 50 min dit i buss, en halvtimme för tidiga, 30 min i bassängen, 30 min i omklädningsrummet, sen blev vi utkastade från simhallen. 10 mins promenad, 20 mins väntan på bussen och sen 50 min hem i buss, Tokvärt det ;)

Nä, nu ska jag sova! Natti på er alla

Fördel barn som vaknar kl 7 på morgonen

Man hinner handla helgens mat och presenter till fyra kalas innan kl 10 på förmiddagen.
Äter frukost redan kl 8 och har hela dagen framför sig
Redan diskat en maskin med disk
Redan tvättat två maskiner tvätt, vikt två maskiner tvätt och hängt en maskin tvätt

Nackdel, man är sjukt trött efter att ha vaknat sex ggr mellan kl 23-07...

Fast jag älskar de små knytena, så helt ärligt gör det inget. Sömn är överskattat ;)

Puss på er

Veckoekonomi i en tvillingfamilj

Någon som känner igen sig, handlat klart nästan allt och känner mig ganska nöjd över resultatet. 611:- för en hel veckas mat för två vuxna och ett barn. 

Ah just det, sen var det dags att gå in i barnmat och blöjhyllan... Slutade i denna summa, hujedamej!

Konstiga saker att bli ledsen över

Ja, jag blir ledsen över saker som egentligen inte spelar någon roll. T ex blev jag ledsen nyss för att min sambo tagit bort sin profil på fejjan, så det inte står att vi är förlovade. Men hallå, hur töntig får man vara? Jo så töntig att jag helt tar bort att jag är förlovad... Fast det jag blir mest ledsen över är nog att han inget säger, han bara gör det och det ser så tomt ut bredvid "förlovad-delen".
Jag blir också ledsen när jag ser folk bli misshandlade på film, när familjer bråkar, när man höjer rösten, när saker inte blir som jag tänkt och när livet känns orättvist. Det är kanske mer "okej" att bli ledsen över, men äh, ibland önskar jag att jag inte var så överkänslig.

Pojkarna sover för en gångs skull, på tal om inget (?) senaste tiden har vi lagt dem, som vanligt på samma tid, men de har börjar busa och härja och det enda som hjälpt är att jag lagt mig med dem i stora sängen och sövt dem genom att bara ha dem nära. Fast nu sover de, i egna sängar och på egen hand. Känns skumt, men de vaknar säkert snart.

Renoveringen klar i källaren, äntligen! Ska se om jag inte kan ladda upp lite foton imorgon får ni se :)
Kram på er

Livet kan vända så fort, håll fast vid de ni älskar!

Sitter i soffan efter en minst sagt ovanlig dag. Efter att ha fyra missade samtal på mobilen i morse kl 7:22 och endast ett mobilsvar som möter en blir man orolig. När man sedan då ringer sin sambo på hans jobbtelefon och får till svar "jag har varit med i en krock, står med polisen nu och får åka med ambulansen in. Ringer dig sen", då tror man att alla ens värsta mardrömmar ska besannas. Denna gång gick det bra, denna gång hade vi änglavakt . Efter att ha försökt att undvika att kollidera med två bilar, varav en redan förolyckad på E18 i morse, kunde inte F väja för en tredje bil, som av någon outgrundlig anledning valt att stå kvar, utan brakade rätt in i den. Efter det blev han själv påkörd av en bil som sett att han bromsat, den bilen bromsade med och siktade på räcket, men brakar in i baken på vår bil och den finns numera på verkstad i stort sett totalförstörd. Hade den föraren inte siktat på räcket, hade den antagligen kört in i förarsätet och Matteus, Lukas och Simon kunde ha suttit utan pappa ikväll . Det gäller att ha ens prioriteringar rätt i livet vänner, ingenting är värt något, om de man älskar inte finns runt en. Familjebråk, vänner som sviker, misstag, bråk, missuppfattningar etc, allt sådant känns som om man bör ta sig en allvarlig funderare på. Jag fick hem en av de personer som betyder mest för mig, andra har inte samma tur. Jag är ingenting utan hnm, älskar dig Fredrik!

Hipp hipp hurraaaaaa

Jaa idag blir min Lukas och min Simon hela 6 månader, det går för foooooort! På ett sätt önskar jag att tiden ska gå snabbare, så jag slipper bära dem överallt! På ett sätt vill jag (som tidigare inlägg nämnt) stoppa tiden. De är så otroligt söta och mjuka och underbara och fantastiska, just nu, precis som de är! Idag för sex månader sen hade jag varit mamma i 12 timmar och 2 minuter till Lukas och i ca 11 timmar till Simon. Vilket rus, vilken lycka det var! Någon dag ska jag skriva min förlossningsberättelse här på bloggen, vem vet, kanske hinner imorgon :)
Men för nu, blir inget långt inlägg idag, är för trött efter att Simon höll oss vakna hela natten med sina hysteriska skrik :O

Ny vecka :)

Och idag tar vi nya tag! -16,6 mötte mig i morse, blir ingen promenad idag med vagnen... ska ut å springa ikväll istället, eller ja, träna upp mig inför löpning igen. Var på yoga i lördags och det var första träningspasset på ett år... Så tar det lugnt, så inte kroppen tar stryk. Förhoppningsvis är jag någorlunda fit i maj, då är det dags för MALLORCA en vecka, så jävla najs!
Viktväktarna har gett resultat med, minus 1,9 kg på invägningen igår samt 2 cm mindre i midja, höfter etc :) så himla skönt.
Tvillingarna blir lättare och lättare att hantera själv på dagarna med, eller ja, det känns inte lika tungt iallafall! Vi går upp runt kl 7 nu (ändrat deras sovrutiner lite, förut sov de till kl 8:00-8:30), äter frukost kl 8:30 ca, Havregröt med frukt till :) kl 10 ersättningsmellis och så sover de förmiddag. Oftast till kl 12, men ibland bara 45 minuter... Kl 13 ca äter vi lunch, idag blir det Kalkon, Potatis och majs :), kl 15 äter vi ersättningsmellis och sen sover de till kl 16 ca, kl 18 är det dusch, pyjamas och nedvarvning och kl 19 lägger de sig. Fast de vaknar alltid igen och så får vi söva om dem till kl 20 ca, fast vi tar inte ur dem ur rummet. De har någon period just nu, framförallt Simon, där de vaknar och GALLSKRIKER och är helt hysteriska! Ingenting lugnar dem, förutom att ligga bredvid mig med huvet inborrat i min armhåla. Igår så sövde Fredrik om dem ändå, de fungerade till slut, men så jobbigt att höra dem skrika. Att vi måste göra så här dock vet vi, kan inte vara att bara mamma fungerar känner vi iallafall. Jag orkar inte ta hela ansvaret för mat och sömn, samt att ta dem hela dagarna. Så, babysteps för oss att vänja dem vid att båda söver dem.
Men när ska de sluta vakna på nätterna å äta undrar jag? Är det bara vårt fel? Nu äter visserligen bara Lukas en gång per natt ersättning, Simon vägrar ju sova om han inte får ligga med mig, så han snuttar ju på tutten, vilket jag kan sluta med i och med att han sover lika bra i min armhåla. Så hur gör man för att de ska sluta äta helt? För att vara sex månader så är deras aptit ENORM! Ska till BVC på torsdag, läkarbesök, tänkte jag skulle fråga lite då. Att det ska vara så svårt att vara förälder, när gör man rätt liksom :)
Många har tipsat oss om sovkurer, fast vi känner inte att vi vill det riktigt. Klart att barn sover om de får skrika sig trötta, det är ju inget konstigt. Och visst vill vi att de ska sova på nätterna, vi vill inget hellre, men helt ärligt. Någon kommer de väl sova? Eller? Måste jag låta dem skrika sönder sig själva för att få dem att sova? Vad säger ni, ska man köra femminutersmetoden eller Anna Wahlgrens "sova-hela-natten-kuren"? Hur har ni gjort?

Mat på bloggen?

Vi lagar i stort sett all mat hemma i vår familj, bakar bröd, hälsodrinkar och gör musli. Brukar lägga upp foton på Insta och fick frågan om jag har en blogg med recept på. Jag svarade såklart att en blogg har jag ju :) men inga recept på den! Så vad säger ni? Vill ni även se recept här? Just nu är det mycket vego och Viktväktarvänligt ;) men kanske kan falla någon i smaken ändå? Hit me med era åsikter! 

Mycket dålig start på dagen

Sambon arg på mig, jag är trött och orkar inte. Barnen skriker och har ännu en gång inte sovit ordentligt under natten. Vårt nya liv med träning etc ska börja idag, inte bästa starten på det heller. Vi pratar sällan med höga röster, men så blev det nu. Instinktivt blir jag orolig för att barnen ska fara illa av, fem minuters hetsigt prat. Känner mig ofta som stålkvinnan, gör all tvätt hemma, plockar, städar, diskar, handlar, gör shoppinglistor, har hand om vår ekonomi, för veckoplaneringen, håller koll på alla läkarbesök, föräldramöten, träningar, avslutningar mm mm, letar efter semestermål, bokar allt vi ska på, handlar kläder till barnen, tar hand om barnen själv fyra dgr i veckan, när sambon är hemma och tar dem städar jag, kokar kaffe, fixar frukost etc etc. Så, någon som klandrar mig för att vara trött?

Tankar kring far- och morföräldrar

För lite mer än ett år sen tog en av våra familjemedlemmar från en av våra grundfamiljer, ett beslut om att utesluta oss ur dennes familjekrets.
Detta helt baserat på ett missförstånd som vi försökte rätta till, men fick till svar att vi inte fick höra av oss något mer, att denne inte ville att vi skulle ta en kontakt och att denne inte heller ville ha kontakt med sina barnbarn. (Senare har denne ändrat sig lite på denna punkt, men fortfarande inte tagit en kontakt med oss för att umgås med sina barnbarn)
Behöver jag säga att december förra året var väldigt jobbigt för oss? Vare sig jul eller nyår blev som tänkt och det var många diskussioner, sorg, saknad, förvirring, frustration, undran med mera. Men mest av allt var det nog sorgen som tog över. Sorgen över hur mycket vi båda förlorade och hur mycket våra barn förlorade på detta.
Av respekt inför vem det gäller och på vems sida denne person tillhör, så tänker jag inte skriva ut det. Det spelar egentligen ingen roll! Vi lever ihop med våra familjer som en enhet när vi ses, vi känner båda att vi tillhör varandras familjer och vi har båda mått lika dåligt.
Vi kan idag inte fira storhelger, vi är inte välkomna. Vi kan inte fira födelsedagar, vi är inte välkomna. Förra året fyllde denna jämna år, vi fick inte gratta. Vi får inte höra av oss, ändå får vi höra från annat håll att "varför ringer de inte då och det är väl bara att de kommer". FAST vi har sms där det klart och tydligt står att hör ALDRIG MER AV ER! Hur ska vi då veta vad som är rätt? Vad är fel? Vi saknar denne, vi saknar att inte få vara med. Vi mår otroligt dåligt när vi ser de andra i vår familj umgås, ha kul, skratta, göra saker ihop och vi får inte vara med. Som om vi inte existerar och som om våra känslor inget är värt i detta. Vi har förlorat en far/morförälder till våra barn, vi har förlorat en mamma/pappa, det är vi som har förlorat gemenskapen med vår familj och ändå är det vi (känns det som) som bara ska acceptera att vi inte får vara med och det känns som om alla andra tycker detta är okej. Säkerligen inte, men det känns så!
Nu har det ändå gått så pass lång tid att för oss är detta en omöjlighet att reparera, detta har skadat oss alldeles för mycket, fått oss att må för dåligt och vi måste lämna detta bakom oss.
Det som smärtar är att våra pojkar missar en mor/farförälder och att denne missar dom.
Hur kan man vilja välja bort sitt egna barn och barnbarn? Det kommer alltid vara en gåta för mig.

Nyfödda, några timmar gamla <3

Det här med amning...

Jag hade bestämt mig för att sluta, då våra pojkar inte sover på nätterna eller blir mätta. Trodde inte jag skulle bli så ledsen, men det knäckte mig helt! Har därför beslutat att ha en "mysstund" per dag, per barn och är så nöjd med det beslutet! Just nu ligger denna underbaring å snuttar förnöjt ❤️. 

Lukas är det btw ;)

Hur har ni andra gjort?

Vill stanna tiden!

Även fast det är jobbigt, även om jag oftast är trött, hinner inte duscha eller ta hand om mig. Även om pengar fattas, saker behöver handlas, huset inte hinns med, tvätt som lagras och dammråttorna härjar. Även fast vikten står fast på 13 kgs övervikt, mathållningen är värre än nånsin, godis och chips slukas, sömnbrist, rödsprängda ögon, trassligt hår, dålig andedräkt, dåligt humör, orkeslös, pyjamasklädsel och brist på energi. Trots allt detta så önskar jag just i denna sekund, just nu när jag ligger sömnlös i vår soffa, hungrig och kissnödig, så önskar jag att jag kunde stanna tiden.

Lukas och Simon är idag fem månader och 20 dgr redan, mina bebisar växer för snabbt! Slutade amma igår och har nu inte haft dem till bröstet på 31 h, för första gången sen de såg dagens ljus, har de inte ammats. Gråten är nära, en känsla av att något är till ända sprider sig. Jag kan se dem framför mig, alla otaliga amningstillfälllen, höra deras små nöjda suckar, surplandet, sväljandet, sovandet och belåtenheten. Jag ser deras leende bebisansikten för mig och tårarna börjar rinna. Mina fantastiska små underverk! Hur lyckades vi skapa något så perfekt som er två? Har aldrig älskat som jag älskar er. Trodde aldrig att det fanns fler sidor av mig, men ni har plockat fram ytterligare en. Trodde jag inte var en "typisk" mamma, nu vet jag att jag är er mamma och att jag vill vara den "typiska" mamman. Ni har gjort att jag är äntligen är hel, mina sista pusselbitar. Till världens ände för er, genom vilka smärtor som helst, med all kärlek jag kan uppbringa. Lukas och Simon, mamma älskar er!