För lite mer än ett år sen tog en av våra familjemedlemmar från en av våra grundfamiljer, ett beslut om att utesluta oss ur dennes familjekrets.
Detta helt baserat på ett missförstånd som vi försökte rätta till, men fick till svar att vi inte fick höra av oss något mer, att denne inte ville att vi skulle ta en kontakt och att denne inte heller ville ha kontakt med sina barnbarn. (Senare har denne ändrat sig lite på denna punkt, men fortfarande inte tagit en kontakt med oss för att umgås med sina barnbarn)
Behöver jag säga att december förra året var väldigt jobbigt för oss? Vare sig jul eller nyår blev som tänkt och det var många diskussioner, sorg, saknad, förvirring, frustration, undran med mera. Men mest av allt var det nog sorgen som tog över. Sorgen över hur mycket vi båda förlorade och hur mycket våra barn förlorade på detta.
Av respekt inför vem det gäller och på vems sida denne person tillhör, så tänker jag inte skriva ut det. Det spelar egentligen ingen roll! Vi lever ihop med våra familjer som en enhet när vi ses, vi känner båda att vi tillhör varandras familjer och vi har båda mått lika dåligt.
Vi kan idag inte fira storhelger, vi är inte välkomna. Vi kan inte fira födelsedagar, vi är inte välkomna. Förra året fyllde denna jämna år, vi fick inte gratta. Vi får inte höra av oss, ändå får vi höra från annat håll att "varför ringer de inte då och det är väl bara att de kommer". FAST vi har sms där det klart och tydligt står att hör ALDRIG MER AV ER! Hur ska vi då veta vad som är rätt? Vad är fel? Vi saknar denne, vi saknar att inte få vara med. Vi mår otroligt dåligt när vi ser de andra i vår familj umgås, ha kul, skratta, göra saker ihop och vi får inte vara med. Som om vi inte existerar och som om våra känslor inget är värt i detta. Vi har förlorat en far/morförälder till våra barn, vi har förlorat en mamma/pappa, det är vi som har förlorat gemenskapen med vår familj och ändå är det vi (känns det som) som bara ska acceptera att vi inte får vara med och det känns som om alla andra tycker detta är okej. Säkerligen inte, men det känns så!
Nu har det ändå gått så pass lång tid att för oss är detta en omöjlighet att reparera, detta har skadat oss alldeles för mycket, fått oss att må för dåligt och vi måste lämna detta bakom oss.
Det som smärtar är att våra pojkar missar en mor/farförälder och att denne missar dom.
Hur kan man vilja välja bort sitt egna barn och barnbarn? Det kommer alltid vara en gåta för mig.
Nyfödda, några timmar gamla <3
Detta helt baserat på ett missförstånd som vi försökte rätta till, men fick till svar att vi inte fick höra av oss något mer, att denne inte ville att vi skulle ta en kontakt och att denne inte heller ville ha kontakt med sina barnbarn. (Senare har denne ändrat sig lite på denna punkt, men fortfarande inte tagit en kontakt med oss för att umgås med sina barnbarn)
Behöver jag säga att december förra året var väldigt jobbigt för oss? Vare sig jul eller nyår blev som tänkt och det var många diskussioner, sorg, saknad, förvirring, frustration, undran med mera. Men mest av allt var det nog sorgen som tog över. Sorgen över hur mycket vi båda förlorade och hur mycket våra barn förlorade på detta.
Av respekt inför vem det gäller och på vems sida denne person tillhör, så tänker jag inte skriva ut det. Det spelar egentligen ingen roll! Vi lever ihop med våra familjer som en enhet när vi ses, vi känner båda att vi tillhör varandras familjer och vi har båda mått lika dåligt.
Vi kan idag inte fira storhelger, vi är inte välkomna. Vi kan inte fira födelsedagar, vi är inte välkomna. Förra året fyllde denna jämna år, vi fick inte gratta. Vi får inte höra av oss, ändå får vi höra från annat håll att "varför ringer de inte då och det är väl bara att de kommer". FAST vi har sms där det klart och tydligt står att hör ALDRIG MER AV ER! Hur ska vi då veta vad som är rätt? Vad är fel? Vi saknar denne, vi saknar att inte få vara med. Vi mår otroligt dåligt när vi ser de andra i vår familj umgås, ha kul, skratta, göra saker ihop och vi får inte vara med. Som om vi inte existerar och som om våra känslor inget är värt i detta. Vi har förlorat en far/morförälder till våra barn, vi har förlorat en mamma/pappa, det är vi som har förlorat gemenskapen med vår familj och ändå är det vi (känns det som) som bara ska acceptera att vi inte får vara med och det känns som om alla andra tycker detta är okej. Säkerligen inte, men det känns så!
Nu har det ändå gått så pass lång tid att för oss är detta en omöjlighet att reparera, detta har skadat oss alldeles för mycket, fått oss att må för dåligt och vi måste lämna detta bakom oss.
Det som smärtar är att våra pojkar missar en mor/farförälder och att denne missar dom.
Hur kan man vilja välja bort sitt egna barn och barnbarn? Det kommer alltid vara en gåta för mig.
Nyfödda, några timmar gamla <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar