Så är det, jag är trött på precis allt utom på mina barn och på mitt jobb. Allt annat tar energi, slukar energi, äter energi, förstör energi, förgör energi och förbränner energi.
Varenda bra idé, bra dag eller bra stund äts upp av detta bistra faktum, jag är trött.
Jag är trött på att stå emellan, trött på att stå för vad jag tror på - JA DET ÄR JAG! För vet ni varför? Folk vill inte umgås med sådana som står fast vid sin sak, då är man obekväm och jobbig. En sådan person kan man ju inte umgås med. Jag känner mig bara så ensam... Jag vill ju att ni umgås med mig! Jag vill ju tillhöra er, men inte behöva tappa den jag är. Jag vill stå för mig, för mitt. Kan ni inte tänka er att vilja vara med mig ändå? Vill inte behöva be er om att se och att förstå. Jag trodde sådant var självklart, fy fan, jag känner mig verkligen så ensam...
Som ett ensamt, kalt höstträd som står mitt på en äng i blåsande storm. Kämpar för att hålla mig kvar, vill se stark och ståtlig ut, men känner hur jag sakta tappar taget. Hur mina rötter sakta men säkert slits upp och jag snart sugs in i kaoset och intet.
Funderar på om och när min yttre storm ger upp.
Annars bra, älskar mitt jobb och min nya tjänst. Älskar att för första gången på 7 år kunna åka hemifrån samma morgon och komma hem samma kväll.
Fantastiska uppdragsgivare, fantastiska produkter och så härliga kunder. Vem hade kunnat tro detta?
Blev medlem här förra veckan med i Tvillingklubben och fick hem boken "Att leva med Tvillingar". Finns det någon därute som läst den? Vad tycker ni? Funkar den?
Nej nu ska jag ta min trötta kropp till sängen, sova bort allt för denna kväll, imorgon kommer jag ändå vakna till samma sak. Fast jag får åtminstone ett par timmar av magiskt intet, av ett magiskt sovande. God natt alla
Varenda bra idé, bra dag eller bra stund äts upp av detta bistra faktum, jag är trött.
Jag är trött på att stå emellan, trött på att stå för vad jag tror på - JA DET ÄR JAG! För vet ni varför? Folk vill inte umgås med sådana som står fast vid sin sak, då är man obekväm och jobbig. En sådan person kan man ju inte umgås med. Jag känner mig bara så ensam... Jag vill ju att ni umgås med mig! Jag vill ju tillhöra er, men inte behöva tappa den jag är. Jag vill stå för mig, för mitt. Kan ni inte tänka er att vilja vara med mig ändå? Vill inte behöva be er om att se och att förstå. Jag trodde sådant var självklart, fy fan, jag känner mig verkligen så ensam...
Som ett ensamt, kalt höstträd som står mitt på en äng i blåsande storm. Kämpar för att hålla mig kvar, vill se stark och ståtlig ut, men känner hur jag sakta tappar taget. Hur mina rötter sakta men säkert slits upp och jag snart sugs in i kaoset och intet.
Funderar på om och när min yttre storm ger upp.
Annars bra, älskar mitt jobb och min nya tjänst. Älskar att för första gången på 7 år kunna åka hemifrån samma morgon och komma hem samma kväll.
Fantastiska uppdragsgivare, fantastiska produkter och så härliga kunder. Vem hade kunnat tro detta?
Blev medlem här förra veckan med i Tvillingklubben och fick hem boken "Att leva med Tvillingar". Finns det någon därute som läst den? Vad tycker ni? Funkar den?
Nej nu ska jag ta min trötta kropp till sängen, sova bort allt för denna kväll, imorgon kommer jag ändå vakna till samma sak. Fast jag får åtminstone ett par timmar av magiskt intet, av ett magiskt sovande. God natt alla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar